Fråga någon hur mycket ansvar de har för sitt liv – på en skala från 0 till 100.
De flesta svarar automatiskt, som om de fått manuset från en självhjälpsbok:
– Jag själv, förstås.

– Till hundra procent?
– Jaa…

Jaså. Så du har aldrig blivit lurad, sviken, manipulerad eller blåst på konfekten i sista sekunden? Ingen har förstört dina planer, dragit undan mattan, krossat ditt hjärta eller sparkat dig när du redan låg?

– Jo… kanske.

– Så då är det inte bara du som styr?
– Nej, kanske inte.

Och din barndom då? De vuxna som byggde grunden du står på – ibland med sand istället för betong. Har de inget ansvar?
– Jo…

Och du har aldrig sagt att någon annan fick dig att fatta fel beslut? Aldrig skyllt på någon för att ditt liv tog en annan väg än du tänkt?
– Jo, det förstås…

Så 100 % börjar låta lite optimistiskt. Låt oss skrapa mer på ytan.

Har du någonsin förbannat din otur? Skyllt på universum, Gud, ödet, Saturnus retrograd? Har du sagt ”det blev en dålig dag” som om världen personligen konspirerat mot dig? Har du tänkt: ”Om bara han/hon/det där hade gjort annorlunda hade jag varit lycklig nu”?

Har du klagat på politiker, chefer, ditt ex, dina föräldrar, trafiken eller vädret? Då börjar din procentsats krypa nedåt snabbare än din självkänsla efter ett dåligt beslut.

En tolvåring sa en gång: ”Jag tar 60 % ansvar för mitt liv. Mina föräldrar 30. Resten får rånare”. Klok unge. Närmare sanningen än många vuxna. En enkel men ärlig analys av ansvarsfördelningen i livet – med en lätt doft av Stockholmsrealism.  Då. Siffran sjönk lite efter att ha prövat sprit, blivit dyngrak och kommit i kontakt med 112 för första gången. Han blev som de som slagit ett dåligt slag i padel och säger ett f-ord högt och tittar på racket.

De flesta säger fortfarande att de tar fullt ansvar.
Men så fort livet sparkar till, gömmer de sig bakom ursäkter tjockare än ett politiskt manifest.
De undviker att såra andra men förlåter aldrig dem som sårat dem.
De säger ”jag styr mitt liv” men sitter fastspända i baksätet och skyller på föraren.

Och mitt i detta väntar den största bedragaren av alla: livet självt.
Det har ett sadistiskt sinne för humor. Det låter dig tro att du har kontroll, att du hittat balansen, att stormen är över – och precis då vänder det sig om och sparkar undan benen.

Det är som att stå utanför din favoritbutik och se dörrarna låsas precis när du kommer fram.
Det är som att planera en picknick och vakna till en jävla tsunami.
Livet väntar tills du slappnar av, tills du lutar dig tillbaka och säger ”nu känns det tryggt” – och just i det ögonblicket kastar det något oväntat mot dig, bara för att påminna dig om att trygghet är en illusion och kontroll en myt.

Känslor – det ultimata ansvars-testet

Och här kommer den svåraste delen av allt: dina känslor.
Vi människor älskar att tro att andra orsakar dem. Vi säger saker som ”hon gjorde mig arg” eller ”han fick mig att känna mig värdelös” – som om våra känslor vore fjärrstyrda av någon annan. Vi tror att gosedjur gör oss trygga, att spriten lugnar oss, att slaget ger oss en lättnad.

Men om du menar allvar med det där snacket om ansvar, då gäller det även här.

Så låt oss ta några verkliga, svidande exempel:

  • Din svärmor fäller en syrlig kommentar om hur du uppfostrar barnen. Det sticker i magen, du blir förbannad, förminskad, kanske lite skamsen.
    – Vems ansvar är den känslan? Hennes? Eller ditt sätt att ta emot den?
  • Din partner glömmer er årsdag – igen. Du känner dig oviktig, oälskad, som en parentes i någon annans liv.
    – Är det deras glömska som skapat känslan, eller din tolkning av vad glömskan betyder?
  • Din vän hör av sig alltmer sällan. Du känner dig övergiven, oönskad, mindre värd.
    – Är det deras tystnad som styr ditt värde, eller är det du som har knutit din självkänsla till deras närvaro?
  • Din chef kritiserar ditt arbete inför kollegorna. Det bränner, du vill sjunka genom golvet.
    – Är det hans ord som skadar dig, eller din egen röst som tolkar kritiken som ett bevis på att du inte duger?

Vi vill så gärna tro att andra gör något med våra känslor. För det är bekvämt. Då kan vi peka ut skurken, spela offer och be världen att förändra sig.
Men sanningen är brutal: känslor är ditt ansvar.

Ja, människor beter sig illa. Ja, de säger och gör sårande saker. Men det är fortfarande du som väljer vad deras handlingar ska betyda. Din ilska är din. Din sorg är din. Din förödmjukelse är din.

Det är ett bittert piller att svälja – men det är också nyckeln till frihet. För så länge du tror att andra styr ditt inre liv är du deras marionett. Först när du säger ”den här känslan är min” tar du tillbaka makten.

Det skoningslösa slutet: Ansvar eller illusion

Att ta 100 % ansvar är inte en självförbättringsövning. Det är ett existentiellt skrik.
Det är att stå naken inför tillvaron, utan skyddsnät, utan ursäkter, utan någon att skylla på – och inse att:
Ingen kommer att rädda dig.
Ingen kommer att ge dig förlåtelse.
Ingen kommer att ta tillbaka tiden du slösade eller de ord du inte sa.

Du är ensam med konsekvenserna av varje val du gjort och varje val du inte gjorde.
Det är brutalt. Det är orättvist. Det är verkligheten.

Det betyder att du måste sluta vänta på att världen ska bli snäll. Sluta hoppas att människor ska bete sig som du vill. Sluta tro att någon annan ska laga det som gått sönder i dig.
Du måste ta hammaren själv. Och börja bygga. Eller börja riva. Men du måste göra det.

Först när du accepterar det fullt ut – att allt du upplever i slutändan landar i ditt eget knä – är du verkligen fri. Fri att förändra. Fri att skapa. Fri att misslyckas. Fri att leva.

Och när du till slut kan stå där, med livets aska på händerna och säga ”allt detta är mitt ansvar” – då är du redo att älska.

För kärlek är inte ett skydd. Det är en risk. Det är att gå in i stormen utan paraply. Det är att ge bort ditt hjärta med full medvetenhet om att det kommer att krossas. Och när det gör det – för det kommer det – så kan du ändå stå kvar och säga: Jag valde det. Jag visste. Och jag gör det igen.

Det är det yttersta beviset på ansvar. Och det enda som gör dig verkligt levande.

Det finns en väg framåt

Och det viktigaste av allt: det går att förändra.
Du är inte fast i rollen som OFO – Offer För Omständigheter.
Svaret är att förstå hur ditt psykologiska system fungerar. Det går att förstå, träna och använda sig av på ett konstruktivt sätt.
Med kunskap om hur tankar, känslor och beteenden hänger ihop kan du gradvis ta tillbaka kontakten med ditt välmående.
Genom små medvetna steg, upprepad träning och nya perspektiv kan du lära dig att svara annorlunda, välja annorlunda – leva annorlunda.

Du kan gå från att reagera till att agera.
Från att skylla på allt utanför dig till att påverka det som finns inom dig.
Från att känna dig som ett offer till att leva som en skapare.

Och när du till slut kan stå där, med livets aska på händerna och säga ”allt detta är mitt ansvar” – då är du redo att älska.

För kärlek är inte ett skydd. Det är en risk. Det är att gå in i stormen utan paraply. Det är att ge bort ditt hjärta med full medvetenhet om att det kommer att krossas. Och när det gör det – för det kommer det – så kan du ändå stå kvar och säga: Jag valde det. Jag visste. Och jag gör det igen.

Det är det yttersta beviset på ansvar. Och det enda som gör dig verkligt levande.

Det finns en väg framåt

🔥 Därför startar vi en Zoom-grupp – 10 träffar – där vi börjar träna på att leva med 100 % ansvar.

Vi jobbar utan flum, med rakhet – praktiska verktyg och riktiga förändringar (om du tillåter dig. Ingen terapi.

💌 Vill du vara med?!
Skicka ett mejl till claes@arenateam.com med ämnesraden “Zoomgrupp – Jag är på”
Skriv:

  • Ditt namn
  • Några rader om varför du vill delta
  • Om du kan onsdagskvällar eller måndagskvällar
  • Du får info om kostnad och andra förutsättningar i svarsmail

✨ Det här är inte självhjälp. Det är självägarskap.
Och det börjar med ett mejl. 🚀